Herculaneum
Herculaneum var en antik stad i Kampanien i Italien. Liksom Pompeji med flera andra orter blev den förstörd vid Vesuvius' utbrott 24 augusti 79 e.Kr.
Herculaneum låg på ett näs vid kusten 10 km söder om Neapel. Under utbrottet täcktes staden av ett 10-20 m djupt lager av lava och slam. Senare utbrott har ytterligare ändrat landskapet och kustlinjen. I motsats till Pompeji, som begravdes under aska och pimpsten, är Herculaneum således fyllt och övertäckt av material som hårdnat till tuff; vidare är dess område till stor del överbyggt. Båda dessa faktorer har kraftigt försvårat undersökningar; å andra sidan har omständigheterna gjort att även organiskt material såsom trä, textilier, papyrus och livsmedel konserverats i en unik omfattning.
Herculaneum återupptäcktes 1709, och utgrävningar inleddes 1738, då man med hjälp av gruvgångar utplundrade teatern och senare den s.k. Villa dei papiri. Från 1800-talet övergick man till att avtäcka ruinerna. Åtta kvarter (lat. insulae) av Herculaneums regelbundna stadsplan kan i dag besökas. Dess forum ligger ännu otillgängligt under det moderna Ercolano, liksom hela norra delen av den antika staden. Spår av nekropoler, förortsvillor m.m. tillåter en ungefärlig uppskattning av dess storlek: mellan 1/4 och 1/3 av Pompejis yta och ca 5 000 invånare. Större delen av fynden från Herculaneum finns i Museo Nazionale i Neapel.
Herculaneums historia påminner om Pompejis: orten uppstod i arkaisk tid, kom tidigt under grekiskt inflytande och efter en period av samnitisk dominans blev den mot slutet av 300-talet f.Kr. bundsförvant till Rom. Den erövrades av Sullas trupper 89 f.Kr. och erhöll senare status av medborgarstad (lat. municipium). I motsats till Pompeji var Herculaneum en ort utan eget starkt näringsliv.
Större byggnader som Casa Sannitica, Casa del tramezzo di legno, Casa dei Cervi och Casa dell'atrio a mosaico var kanske delvis feriehus. Suburbana villor som den omtalade Villa dei papiri (som möjligen tillhört Caesars svärfar Lucius Calpurnius Piso) var säkert inte ägarens enda hem. Lokalbefolkningen - fiskare, hantverkare och pensionärer - bodde enkelt i små lägenheter.
Litteratur: Bengt Malcus. R. Gore & O. L. Mazzatenta, "The Dead Do Tell Tales at Vesuvius", National Geographic 1984; J. Judge & J. Blair, "A buried Roman town gives up its dead", National Geographic 1982; A. Maiuri, Herculaneum (eng. övers., 7:e uppl. 1989).