Under häckningsperioden väljer hannen ut ett område, s.k. revir, och försvarar det mot andra individer av samma art. Alexanderparakiten riktar sin revirsång, en enkel melodi på fyra takter, mot andra hannar med budskap att detta område är upptaget.


Sångens syfte är också att varna alla andra hanar för att anlända i närheten. Sången blir både ivrigare och mer aggressiv om en annan hane finns inom synhåll. Om inkräktaren överskrider den osynliga gränslinjen, blir den omedelbart angripen.

För att skydda sitt revir och skrämma bort snyltgästen drar Alexanderparakiten nytta av sina hotbeteenden. I början försöker papegojan imponera på inkräktaren, vilket går ut på att göra sig så stor och skräckinjagande som möjligt. Den reser upp fjädrarna, håller ut vingarna och spetsar stjärtfjädrarna. Om det inte är tillräcklig kan imponerbeteendet övergå i småbråk, då fåglarna fäktas lätt med näbbarna. Den angripne demonstrerar sitt "vapen" genom att med öppen näbb och under utstötande av en del ljud, hota inkräktaren. Den kan även lyfta på ena foten för att visa var gränsen till närreviret ligger.

Räcker inte det heller för att angriparen skulle ge sig av, stiger aktiviteten i hotbeteendet med näbben, och den angripne gör ansatser att försöka bita antagonisten. Trots de hetsiga aggressiva beteenden finns det en spärr hos papegojorna, som hindrar två gruffande individer att skada varandra allvarligt.